kejkejsuperstar

Vart ska jag börja ..

Jag är jätteglad, jag har fått sommarjobbet jag sökte, österhaninge kyrkogård :D
Är så glad, var jätte orolig över att jag inte skulle få det, men det gick jue skit bra ! :D
Det var fest i fredags hos Sida, det var skiiit kul verkligen, har inte haft så kul på länge :) Hoppas på fest igen i helgen ** :P

Imorgon ska jag till tandläkaren och vi har snackat om att jag måste operara mina tänder och min käke om jag vill att det ska bli det resultat som var tänkt, men iaf, vi har snackat om det länge så jag tror att det snart är dags att ta bort den, min nästa tandläkartid kan vara slutet för min räls :D Funtar lite på om jag ska ta operationen, fast ska nog se hur det blir utan tandställningen ett tag först, se hur jag känner sen. Hoppas den åker bort snart iaf .. är så sjukt trött på den ..

Imorse när jag gick till skolan, kände jag direkt doften av vår när jag steg ut genom dörren, det var inte så varmt på morgonen men den doften har jag länge längtat efter. När jag gick hem sken solen och det var riktigt skönt ute, kanske dags att plocka fram sommarjackan :D

Jag bara längtar såååå till sommaren <3

Och vi är en del av livet ..


"Att älska är att vara sårbar" C.S Lewis

Det är sant, det är jätte sant .. jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Hjälp mig ..

Jag behöver en rolig, stor fest med mycket sprit och alla mina vänner, så jag kan supa sönder min skalle och glömma allt skit som har hänt .. och bara ha jätte kul med alla vänner ..

Slut för mig, tack och hej !

Igår blev jag 17 år gammal, stor tjej nu, ett år kvar tills jag är 18! :D Längtar ..!
Festade järnet igår alltså, det var riktigt kul, fast det var mycket jag inte kom ihåg dagen efter. Det var lite ovärt :/

Men man fyller jue bara år en gång på året och 17 blir man bara en gång i livet så. Det var kul, det var värt ändå. Det hände mycket saker, för mycket minnen kom upp också. Jag tror jag sa för mycket till folk igår .. För mycket hände. Men det ordnar sig, det gör det alltid.

Bye for now =)

Nu sitter jag här hemma igen. Jag önskar jag kunde stänga in mig, men idag får jag inte det. Vi ska få besök av några som ska komma och titta på en säng vi ska sälja. Mamma blir helt galen, 30 minuter på sig att städa undan .. (Ja, vi har inte alltid så städat i vårt hus) Samtidigt som hon bryter ihop på alla räkningar. Hon gråter i telefonen och skriker på mig att jag ska göra ditten och datten. Hon slänger på luren och skriker på mig att hon inte klarar alla räkningar. Det blir en tajt månad, och jag tror inte jag kommer få studiebidraget den här månaden. Jag har varit fattig sen i december, fast jag vet inte hur. Jag fick ett brev hem i fredags eller kanske lördags där det står att jag har 221.08 kronor på mitt kort, men ändå kan jag inte använda dem. Jag förstår inte .. Aja pengar är skitsamma, jag är rik på vänner istället. =)

Jag är tacksam för att jag går i en sån bra skola, och för att jag har så många underbara vänner. Fast det är sant att jag ofta inte vill prata om mitt liv, jag skriver bara bitar i bloggen och låtsas som att allt är bra. Jag vill ha någon jag kan lita på, men det är svårt för mig. Jag vill inte vara den person som säger "mitt liv suger" till alla bara för uppmärksamheten. Okej, mitt liv suger inte, men det är jobbigt att existera ibland, väldigt jobbigt vissa gånger. Men jag är inte den enda med en jobbig vardag och därför vill jag inte klaga allt för mycket, det är därför jag för det mesta bara skriver om det i bloggen. Där kan mina vänner läsa det de vill läsa, om de är intresserade av att veta. Förutom bloggen skriver jag även dagbok, fast där skriver jag mer privata saker som jag inte vill dela med någon annan. Men det är just det, jag vill ha någon jag litar på, som jag kan berätta de lite mer privata sakerna för.

Mitt inlägg den här gången blev långt och inte alls sammanhängande, men det får duga, ni människor som läser får försöka förstå ändå.

Detta är vad jag kallar ett emoinlägg, min blogg har blivit en emoblogg .. Inget fel på emo, men jag vill inte att folk ska tänka "EMO" om mig. Jag vill vara en glad person som folk tycker om, som är rolig och får andra att le.
Can I be that person for you ?!

Jag håller på att ladda ner I AM LEGEND med WILL SMITH, någon som vill komma hit och se den med mig nån dag ? Det kanske inte är så roande att se en bra film på en 15 tums skärm, men det blir mysigt ändå ^^

MR. BLED OUT FOR NOW (!)
Om du läser det här så får du gärna säga vem du är, det skulle jag vara tacksam för. Skulle vara kul att få veta vem som ger mig en sådan kommentar. Jag gillade din kommentar speciellt när du skrev att du skulle älska att få finnas här för mig. Det vill jag att du ska, men då måste jag få veta .. Vem är du ?! (:

Varför ska jag behöva sitta här, ensam på mitt rum med stängd dörr och musiken på högsta volym, allt för att inte höra skriken på andra sidan. Jag orkar inte vara kvar i det här huset.

Tänk om man hade någon man verkligen gillade, som man när som helst bara kunde åka till. Bara för att fösvinna för en stund, bli tröstad och omtyckt.
Det är iaf något jag verkligen önskar, något som troligtvis aldrig kommer att ske.



Grounded for life, vi ses i nästa liv !

Var på bio med Melinda här om dagen, vi såg Good luck Chuck. Den var riktigt rolig, jag och melinda skratta hela tiden, och vi var nog de enda som skratta åt allt och inget också. Vi hade verkligen skoj. Till bion hade vi köpt en Hollywood + meny, det vill säga en stor popcorn och 2 stora läsk! =D Hahah både hon och jag mådde jätte illa efter en varsin stor cola och massa popcorn, fast det värsta var att vi inte lyckades äta upp popcornen D= Vi hade lyckats äta kanske 1/10 del när filmen var slut. När sluttexten kom satt vi kvar när alla gick ut och jag tänkte vara lite skojjig så jag sa nått roligt skämt och kastade lite popcorn i hennes panna. Hon tittade argt på mig och drog ner hela näven i popcorn kartongen och slängde det på mig, jag gjorde lika dant och självklart hon också. Efter några kast såg jag ner i kartongen och inte ens halva kartongen var tömd än, så jag bestämde mig för att ta upp hela kartongen och hällde alla popcorn över henne. Det slutade med att vi satt där med popcorn i håret och skrattade. Efter ett tag kom vi att tänka på att någon vakt kanske sett allt på säkerhetskamera eller liknande och då fick vi bråttom därifrån. Vi vill jue inte hjälpa till att städa upp allt! =P

Vi går ut ur bion och går mot tunnelbanan. Vi snackar om hur illa vi mår efter all läsk och alla popcorn och tillslut står vi där, mitt i vägen och mäter våra magar. "Kolla vad fet jag är", "Men kolla mig då, jag är fetare!" precis då går det en kille mellan oss och han skrattar jue så att han gråter, då inser vi hur löjliga vi är och springer så fort vi kan tills benen böjs av allt skratt.

Tillslut kommer vi fram till tunnelbanan och det är några minuter kvar tills den ska komma, när den väl kommer drar jag med Melinda på och hon skriker ut "Den går jue åt fel håll!" och ja deet gjorde den, mot alvik är verkligen fel. Jag stirrar ett tag för att koppla vad hon menar och tittar sedan åt andra hållet, där står också en tunnelbana och på den står det Farsta strand, jag skriker ut "Det är den vi ska med!" och båda springerr mot dörrarna. Men när vi är precis framme och tänker sätta armen i vägen så dörrarna inte stängs, så stängs dem. Vi blir sittandes där några extra minuter inväntandes på nästa. Inte nog med det så fick vi några skumma blickar på oss. VI var inte de enda som skratta åt oss själva, utan alla som stod där och väntade på sitt tåg skrattade åt oss.

Men just den dagen, kändes det verkligen som att jag har kommit tillbaka. Jag är jag igen, och det känns riktigt skönt. Allt är som vanligt nu, det är underbart! =)

Gott nytt år gott folk.

Jag hade en trevlig nyårsafton i spånga, vad jag vet blev inte den där myskvällen av med Joy och Liza. (Liza som förresten fyllde år den 30 december, grattis! :D)
När jag var på den där festen ringde Micke, ifrån klassen, han påstår att han gillar mig. Men han var jävligt full och jag vet inte om det överhuvudtaget går att lita på vad han säger. Han gillade jue Amanda förut, men nu gör han inte det för han tycker hon är helt dum i huvudet. Sen vart han tydligen jätte kär i Milla, fast man har ändå inte hört så mycket om henne från honom, men ändå. Och nu säger han att jag är den där tjejen han sökt hela livet typ, att jag är hon som han är menad att leva med, eller vad han nu sa =S Det var nått speciellt med min personlighet sa han. Men jag förstår inte, om min personlighet är så speciell skulle väl kanske Han gilla mig. Han som jag vill ha.

Efter festen drog vi hem till Fredrik (Ghal) för att sova. Jag, Melinda och Fredrik delade säng, vi sov i hans 120 säng som inte räckte till, Fredrik tog all plats så varken jag eller Melinda kunde röra oss. Enligt Fredrik pratade jag i sömnen, eller jag sas tydligen Axel ett antal gånger. Jag förstår inte varför, borde jag inte komma över honom snart. Har inte träffat han på länge, varför släpper jag inte taget ?

Jag gissar att det är för svårt.

Men jaja, strunt samma, ska äta lite tårta nu och se på tv, ska se 40 days and 40 nights, den är rolig ! ^^
Hej då och gott nytt år !
(:

Ett falskt erkännande.


Nu var det länge sen jag skrev, av många anledningar. Julen som närmade sig snabbt, har inte varit till lycka, mer till sorg. Alla filmer som gått på tv, alla människor omkring än, allt är bara kärlek. Jag har gått runt i centrum och sett på alla kära människor, alla som har någon att tycka om, ta hand om. Men jag är inte en av dem, nej jag är en av de ensamna. Jag vet vem jag vill dela mitt hjärta med, men tyvär är inte min kärlek besvarad. Jag har försökt gå vidare genom att bli någon annan och sluta åka till lg. Jag träffar nya människor varje helg, då jag alltid är ute och festar, oftast med människor jag knappt känner. Blir okontrollerat full och spyr överallt. Det är inte jag, men det är mitt sätt att försöka gå vidare med ett krossat hjärta. Min mamma har inte så mycket att säga om saken, för jag har inte brytt mig om hennes åsikt och hon bryr sig inte lika mycket längre. Jag är inte jag längre, jag behöver hjälp...

Som lite hjälp på vägen började jag med p-piller. Jag har humörsvängningar hela tiden, äter hela tiden pga hungern, jag är ständigt trött och utmattad och inte nog med det så är jag jätte öm i mina bröst. Jag tror jag behöver träffa några speciella vänner till mig, de som jag umgicks ofta med förut, bara för att få mig "back on track" igen. (Ni vet vilka ni är) Vi har snackat om nyårsafton, det blir säkert bra, bara det blir av. Jag saknar er ovh hoppas jag får träffa er innan nyår också, det var länge sen nu, för länge sen. :(




Jag måste få träffa Axel igen snart, jag saknar han.
Mitt hjärta brister, vart tog jag vägen?
Hjälp?!

Som jag berätta förut så dog 2 kattungar för ca 2 veckor sen. Men det var okej, de va små, plötslig spädbarnsdöd eller nått. Eller nej egentligen var det inte så. Sessan kunde bara inte ta hand om ungarna, hon brydde sig inte alls om dem. Men vi lyckades jue rädda en unge. Men tyvär, i lördags dog han också. Vi hade döpt honom till Viven och sedan till Surre (Viven=Survival, Surre Survive) Han vart 2 veckor och 2 dagar gammal. Jag klarade av det men inte mina systrar, de grät väldigt mycket. Vi vet inte riktigt orsaken men det var något fel på honom iaf, så mycket vet jag. Han var helt stel och vi skulle lägga honom i en liten burk. Mamma klarade inte av det och pappa ville inte, det blev alltså jag som fick göra det. Jag trodde jag skulle klara det men han var stelare än jag trodde, inget med honom var mjukt, inte magen inte tassarna. Han var helt stel och det gick inte att, hur ska jag säga det... böja honom. Så när jag lyfte upp honom fick jag panik och blev chockad på samma gång, jag grät. Men det var väl inte det värsta ändå. Han vart jue inte så gammal, det var nog lika bäst såhär.

I måndags var jag på ungdomsmottagningen, fick p-piller. Åkte till stan med Melinda, vi köpte cigg till mig och godis till henne. På tunnelbanan på väg hem ringer mamma och säger att pappa ska åka och avliva Sessan vid 6 tiden. Så jag åker hem, så jag får vara med. Jag var hemma vid klockan 5 och då åt jag middag. Jag borstade Sessan lite och sen låg jag bara och mös med henne. Hon har aldrig varit så mysig förut. Jag tror hon visste vad som skulle hända. Tiden närmade sig och jag satte henne i buren. Jag gick och satte mig i bilen med buren i knät. Hennes tass kom ut ur ett av hållen från buren, hon satte tassen mot min mage, och hon tittade på mig. Hon visste, mer än vad jag gjorde. Väl framme fick vi gå in direkt, veterinären förklarade hur allt skulle gå till. Först skulle hon få en sorts bedövningsspruta så hon somnade sen skulle hon få en spruta till som får hjärtat att stanna. Sessan var lugn, hon visste jue trots allt. Hon fick den första sprutan och hon la sig ner. Det skulle ta ca 5-15 minuter för henne att somna, hon låg bara där och kurrade, hon tittade på mig med vackra, sorgsna ögon. Helt gula. Hon kurrade sig själv tills sömns, skulle man kunna tro. Men det var lugnande, hon var inte rädd. Det gick fort för henne att somna. Men det kändes som en evighet. Men jag han aldrig säga allt jag ville säga till henne. Sen fick hon den dödande sprutan. Jag höll hennes tass. De där mjuka tassarna med toffsar under. De tassarna som jag och mamma ville göra små mysiga nyckelringar av. De va jue så söta. Men hjärtat hade stannat och hon var borta. Jag grät lite granna. Allt jag han säga innan hon somna var att allt skulle bli bra och att jag älskade henne. Jag saknar henne väldigt mycket.

När jag kom hem, ville jag vara ifred p åmitt rum, gick ut en sväng för att samla tankarna lite, släppte ut Gaspar också. Gick sen in och satte mig framför tv:n med mamma och pappa. Gick och la mig och somnade nästan på en gång. Imorse låg jag kvar till sista sekund, ville inte komma försent till skolan, det kändes fånigt att komma försent pga den anledningen. När jag ut släppte jag in Gaspar, kom på att jag släppte ut honom igårkväll. Han satte sig i hallen och jamade. Han var helt blöt från regnet och det luktade blöt katt om honom. Han letade efter sin mamma. Men hon var borta. Jag sa till han att hon kommer ta hand om honom föralltid och att hon älskade honom. För det gjorde hon verkligen. Sen gick jag till skolan och här sitter jag nu. På ebgelskan, kan inte plugga och skriver i bloggen. Men nu ska jag äntligen få äta, frukost och lunch på samma gång.

Ha det bra och tänk gärna på Sessan en stund, hon förtjänar det.
Hej då!

I onsdags natt fick min katt 3 jätte söta kattungar. En mörk grå, en svart med guld/bruna fläckar och en svart vit. Under torsdags kväll dog 2 stycken men vi lyckades rädda den svart vita. Vi har döpt den till Viven som är spanskt och betyder Alive. Han är jätte söt och vi kommer nog behålla honom, fast vi kommer så fort som det går avliva Sessan. För hon har blivit så konstig.

Annars har det inte hänt nått, ska försöka blondera håret lite nu, hej då!

Jag har ändrat lite på mitt hår, skaffade lugg och blev av med den tragiskt röda färgen, nu är jag istället orange hårig ^^ Hahah, det ni. Annars rullar livet på som vanligt, har inget mer kul att säga faktiskt så ... Saknar en massa människor, specellt en person. Önskar han saknade mig med, men tror inte han gör det. Jadde, du ska få tillbaka dina 400 kronor så snart vi ses igen, jag har dem med mig varje dag ^^

Skrev en dikt i svenskan, min lärare tyckte den va väldigt stark och verkligen bra. Tänkte lägga upp den här så folk kan kommentera =)


Sanningen finns i hjärtat.

"När jag var ung var jag alltid glad.
En söt prinsessa som bara ville alla andra gott."
Men tider förändrar allt omkring en.
Jag vill tro att jag hade en bra uppväxt i en lycklig familj.
Jag vill tro att jag alltid var lycklig och älskad.

Men sanningen finns i hjärtat, såren som aldrig läker.
Mina minnen är inte lyckliga, jag levde inte i en lycklig familj.
Jag visste inte ens vad lycklig var.
Jag var glad för att jag var jag, inte för att min uppväxt var lycklig.
Jag levde med min mamma, min pappa hade övergivit mig för droger.
Min mamma tappade modet ofta och hon var hårdhänt ibland.

Djupt i mitt hjärta ligger hemligheten om min lyckliga barndom.
Den barndom som faktiskt inte var så lycklig.
Inte enligt såren som aldrig läker.
Jag drömde alltid om en fristad när jag var en liten flicka.
De hårdhänta dagarna minns jag alltid mina våta kinder från tårar som aldrig ville sluta rinna.

En idag kan jag komma på mig själv med att gråta.
Men tårar läker inga sår, det gör tydligen inte tid heller.
När jag började i mellanstadiet ville jag inte längre leva mitt liv.
Jag minns hur jag lät rakbladen våldta mina armar.
De vackraste armar fyllda med sår och smärta.
Som inuti mitt hjärta.

Men ingen smärta kunde få mig sluta drömma om fristaden.
Det är en dröm som följt med mig än idag.
Jag kommer aldrig sluta drömma, det är det enda som håller mig vid liv.
Men andra har svårt att förstå, de vet inte vem jag är.
Mitt liv är min hemlighet och jag vill bara minnas min lyckliga barndom som aldrig funnits.

Men självmordstankarna har slutat komma, det finns saker att leva för.
Som mina systrar, de är de jag älskar mest av allt.
Jag brukade drömma hur hela min familj utplånades utom jag.
Vissa dagar var det min högsta önskan, men tanken på att mina systrar skulle försvinna fick mig att vakna i ångerfulla tårar.

Jag hade inte varit jag om det aldrig blivit som det blivit.
Det förflutna har format mig och jag är stark nu.
Varje natt flyr jag till min fristad för att hämta krafter, det har hjälpt mig att leva vidare med smärtan och såren i hjärtat som aldrig kommer att läka.
Jag skulle inte vilja ändra något, även om jag alltid kommer vara den enda som vet min hemlighet om min barndom. För andra var min barndom lycklig och jag kommer berätta för alla om den med ett leende på läpparna, för jag var alltid en glad prinsessa med en lycklig familj.
Även om ärren på armarna säger en annan sak, men ingen kommer få veta sanningen.
Ingen.

Vart man än går ser man kära människor, alla verkar finna sin kärlek på hösten. Hösten är vacker och det är meningen att man ska bli kär, för att kunna sitta och mysa i höstmörkret. Det skulle jag vilja göra, mer än nånsin. Jag har aldrig fått uppleva det, det är synd, jag vill verkigen göra det. Man ska inte vara själv i höstmörkret, då blir det kallt och ensamt och det vill man jue inte. Det är svårt för mig att se alla kära, glada människor för jag vet att jag faktiskt också är kär, riktigt kär, men det är inga besvarade känslor. Alla mina vänner berättar hur mysigt de hade det häromdagen när de var ute och gick i regnet med sin nyfunna kärlek, jag sitter här hemma, med halsfluss för sjätte gången i år och tänker på en enda person, en person som inte ens vill prata med mig längre. Vi har inte pratat med varandra på säkert 2 veckor, om inte mer, och det var minst en månad sen vi sågs. Det verkar som att jag är förföljd av otur just nu, det är så mycket som händer, mycket dåligt. Jag saknar några vänner som jag alltid umgicks med förut. Vet inte ens om jag vågar kalla dem vänner, de kanske inte vill se mig som en vn längre. Det var s länge sen nu, jag pratade med dem eller träffa dem. Jag har försökt prata med dem, smsa, snacka på msn men ingen verkar vara intresserad av att svara. Men faktiskt har en person smsat ganska nyligen, det var kanske en vecka sen, jag blev så glad när jag fick hennes sms. =) Tack det var snällt, det betyder jue att hon tänkte på mig. Jag tänker mycket på mina snart förlorade vänner, jag undrar mycket på vad jag gjort för fel, för att förtjäna att förlora er, jag vill inte det, jag vill fortfarande ha er kvar.

Livet är tufft ibland och det är inte alltid lätt. Det har iaf blivit enklare hemma, mamma är snällare mot mig och hon hjälper mig igen. Som hon alltid gjorde innan. Fast jag saknar faktiskt att ha piercing i tungan. Det var kul. Men hellre en snäll, glad mamma än en piercing i tungan.


Hoppas att iaf en av mina saknade vänner läser det här, jag vill att iaf nån av er ska veta. Men jag orkar inte skriva mer nu, har inte så mycket att skriva om heller så. Ska försöka äta nått nu, det här är den värsta halsflussen jag haft på länge nu, har inte kunnat äta på flera dagar. Egentligen har jag inte ätit på flera veckor, jag har ätit max frukost, typ en macka sen inget mer på hela dagen, har varit hungrig men jag har inte varit sugen på att äta något. har inte haft nån aptit. Har varit för ledsen ... för ... äsh, jag måste sluta tycka synd om mig själv. Jag borde bara smsa honom och fråga om vi kan hitta på något, fast iofs har jag försökt det, flera veckor i rad, varje gång har han varit upptagen med annat. Jag har verkligen försökt, jag tror att han undviker mig....